.

                                                             
                                                              Zola Budd

Zola Budd, låter det bekant eller skall jag skriva "barfotaflickan" ? För den nya generationen är namnet mer eller mindre okänt, men vissa kanske snubblade över namnet i någon historia bok eller tidning, men för den äldre generationen betyder namnet en lång och kanske inte alltid lika lycklig historia om en liten flicka som fick ta stegen in i vuxenlivet lite för snabbt.

Sommaren 1966, 26 maj föddes en liten flicka i Bloemfontein, Orange free state, South Africa. Frank Budd och Hendrina Wilhelmina de Swardt, kallad tossie födde 5 barn innan dem fick Zola. Det tredje barnet Frank junior dog av en virussjukdom när han var 11 månader. Sex år senare föddes Zola Budd, det var en väldigt svår förlossning, den tod 3 dagar och tossie förlorade väldigt mycket blod under förlossningen och fick ständigt blodtransfusioner.

När Zola var liten jobbade hennes pappa på en tryckerifirma som farfadern startat som immigrant från England. Mamman Tossie var sjuklig så äldsta systern Jenny fick göra dem vardagliga sysslorna som mamman inte orkade med. När Zola började prata var Jenny den hon först kallade "mamma". Zola var liten smal och usel på simmning och lagsporter vilket förde henne ett steg närmre löpningen.

Systern Jenny tyckte väldigt mycket om att springa och hon var ofta ute på långa springturer rund det vackra området i Bloemfontein. När Zola var tillräckligt gammal började hon följa med sin stora syster på hennes löparturer. Dem sprang i bergen runt deras stad och staden ligger på 1400m höjd och är en väldigt vacker stad.
Zola såg upp till sin stora syster väldigt mycket, Jenny sprang barfota som alla andra barn på landsbyggden så då gjorde Zola det med. Dem sprang tidiga morgnar när luften var kylig och klar. Dem sprang för att dem tyckte att det var roligt.


Vägen utanför Bloemfontein

Dem sprang och sprang, alltid morgnar när luften var kylig och klar och solen på väg att krypa över bergstopparna. Zola blev snabb, det var då hennes karriär tog ett kliv. Pressen började skriva om henne som den barfotaflickan vars far tvingade henne springa i kapp med strutsar. Allt stämmde inte alltid men det som stämde var att hon sprang barfota och visst hade dem strutsar men hon blev aldrig tvngad att springa i kapp med dem. Hennes barndom var väldigt ljus fram till dess att att dem började få problem i familjen. Sorgen över Frank junior fanns alltid där i familjen. Frank och Tossie började glida ifrån varrandra allt mer och mer med tiden.

Zolas tränare pressade henne att träna allt mer och hårdare vilket gjorde att hon sällan var hemma. Zolas syster Jenny som hon skapat många minnen med började jobba som sjuksyster, kvällar och nätter vilket gjorde att hon endast såg familjen när hon kom hem på morgonen och åt en liten stund med familjen innan hon gick och lade sig. Jenny och Zola träffades allt mindre.

Zola var en tävlingsmänniska och gillade inte att förlora, hon var snabb men inte tillräckligt snabb. när hon var 13 ställde hon upp i ett 4 km lopp, hon kom tvåa. Löpningen var inte allt för Zola, där fanns vännerna, där fanns skolan och familjen men framförallt Jenny, den älskade storesystern. Hon levde en vanlig barndom som fick ett plöttsligt slut 1980. Store systern Jenny som då var 25 hamnade på sjukhus. Hon hade drabbats av hudcancer. Men Zola var bara 14år och fick inte besöka henne. Tossie visste hur nära Zola stod sin syster och hon visste att om dem skulle förlora Jenny skulle Zola bli helt förstörd. Zolas barndom krättsade kring Jenny, hon är uppväxta med henne och minnen kommer alltid att strömma i hennes huvud. Zola stannade hemma från allt under tiden som läkarna behandlade Jenny, Zola visste inte hur alvarligt det var. hon var bara 14 år, en liten flicka i Sydafrika.

Den 9 september som också var mammans födelsedag kom systern Cara Budd som då var 18 år in i Zolas rum klockan 4 på morgonen. Cara väckte sin lillasyster och talade om för henne att deras syster Jenny hade dött. Zola Grät inte, Zola skrek inte, inte en tår gled ner på hennes kind. Hon var inte den som visade sina kännslor. Hon hade alltid vart tystlåten och gömt sorg och glädje inom sig. Den ända hon hade delat sina kännslor med var ju Jenny men nu fanns inte Jenny där längre.

Zola började springa hårdare, hon gick upp kvart i fem på morgonen och sprang runt 30-40 min. Hon gick till skolan för att sedan komma hem vid tre tiden och göra sina läxor innan hon ner mot kvällen körde sitt andra pass. Så kom vinterns 4 km lopp som hon året innan kommit 2a på, i år vann hon. året därpå vann hon 800m i sydafrikanska juniormästerskapen. året därpå både 1500m och 3000m i samma tävling. hon körde på och några år efter Jennys död sprang hon 5000m på 15,01,83.



Det 15,01,83 innebar då världsrekord. En person som grävde djupare i historien var John Bryant. Zola var bara en tonårsflicka som inte visste så mycket om världen runt om. Efter många bra lopp och mycket träning erbjöd Bryands tidning Zolas familj 100 000 pund för rätten till historien om Zolas liv. Pappan såg det som en möjlighet att käna in lite extra pengar och godtog erbjudandet. Bryands lovade också Zola ett brittiskt pass så att hon kunde ställa upp i OS. Detta var möjligt eftersom Zolas farfar som var engelsmann. När familjen kom till England möttes dem av demostrationer, folk skrek och buade. Sydafrikas politik tog hårt på hur folk såg på Zola under den tiden vilket försvårade situationen. Zolas pappa hade tagit stunden till vara och gått ut med att han är homosexuell och att vara det på den tiden är långt ifrån att vara den nu för tiden. Zolas pappa begav sig till sydafrika efter gräl.

På väggen i hennes rum hängde en bild på Mary Decker, det var en av hennes största idoler under hennes uppväxt och en stor förebild, så plöttslig efter flera år stod dem på samma startlinje i OS som också var Mary Deckers sista chans att ta en OS medalj.

I finalen tog Mary Decker täten, strax före rumänskan Maricia Puicia, Zola och englands Wendy Shy. efter 1600m gick Zola och Decker i hop, Zola snubblar till men fortsätter springa medans Decker faller pladask på banan. Hennes chanser var nu helt förstörda och publiken buade ut Zola under resten av loppet. Tankarna i Zolas huvud snurrade runt. Hon tänkte städigt på Decker som låg där i gräset och grät. Hon ville inte komma på pallen.

     

                



Efter loppet gick Zola fram till Decker för att trössta henne men hon fick svarett, " Stick" jag vill inte prata med dig. Publiken fortsatte bua. Arragörerna disskvaliserade Zola och hon satte sig på en buss men medans hon satta sig på bussen kollade arragörerna på en film där dem såg att det inte var Zolas fel och därför tog tillbaka diskvaliceringen men det visste inte Zola om för hon satt redan på bussen. Det ända som hon tänkte på va att komma hem för att få allt löst. Zola såg en tjej som satt och grät på bussen. Hon gick fram till tjejen, varför gråter du frågar Zola. För att dem behandlar dig som dem gör, sa tjejen. Detta satte sig djupt i Zola. Visst fanns de folk som tyckte olika trotts allt. När Zola mötte upp mamman som var glad att träffa henne fick dem beskedet att dem hade blivit hotade att bli skjutna så polisen transporteradedem till flygplattsen och satte henne på första bästa flyget hem. Zolas pappa sade upp kontakten med dem och som tidigare när systern Jenny dog gjorde hon sig av med sorgen genom att träna hårt, hon tränade hårdare och 1985 van hon terreng VM och även 1986. Hon slog världsrekord på 5000m och även 3000m innomhus. och efter de hade hon ingen kontakt med pappan alls. Zola bodde då i England men längtade hem till sydafrica. Hon kände sig som en kriminell, jagad. sade hon till pressen innan hon flyttade tillbaks till Sydafrica. Väl tillbaka i Sydafrica träffade hon affärsmannen Michael Pieteres, dem gifte sig 15 april 1989. Fem månader senare hittades Frank dödad i hanns lägenhet, Polisen trodde de rörde sig om mord. Zola gjorde som hon brukade och tränade hårdare och sprang världenssnabbaste 3000m lopp på hemmaplan i sydafrica.



1992 var sydarfica välkommet till OS i Barcelona, Aparatheidpoletiken hade upphört. Hon sprang 3000m men tog sig inte till final. 1994 kom hon 4 i världsmästerskapen i terreng. därefter blev det tyst. Zola fick barn och efter några år när hon fyllde 43 bodde hon i South carolina, Martle Beach. Hon jobbar där som huvudtränare för det kvinnliga teamet i ett Universite. Nu förtiden springer Zola bara motionslopp och terrenglopp med i en veteran tour i USA. Hon flyttade dit dels för att hon ville att barnen skulle få prova på att gå i en americansk skola och dels för att hon ville springa i vetterantouren. Hon minns fortfarande systerns död starkt men nu springer hon inte för medaljer, och häller inte bort från någon sorg. I dag springer hon på samma sätt som hon sprang när hon var mycket ung. För att komma till ro.

"Löpningen och så mycket annat, försvinner med tiden. Det blir gamla nyheter. Det som finns kvar, Det är barnen."

Jag fick fakta och inspiriation till texten från tidningen " Runner´s World" och i den tidningen finns en berättelse som är skriven av Steve Friedman och Kenneth Gysing, Den historien är värd att läsa på köp tidningen den finns på alla ställen där man köper tidningar och kostar endast 59,90 kr! vart att ha! och värt att läsa!

VICTOR HEDIN